Intervju med konstansvarig och konsthandläggare Maria Andrén

Maria Andrén arbetar som konstansvarig och konsthandläggare på Region Värmland. Här svarar hon på några frågor kring sitt arbete.

Vad är det bästa med jobbet?

Att till vardags få se på nära håll hur människor möter och upplever konst på olika vis. Att vara delaktig i att förbättra miljöer där så många människor vistas. På många platser runt om i våra verksamheter är människor med om saker som kan vara oroande och svåra, därför är det så värdefullt att få vara med och skapa rum som kan verka lugnande, tankeväckande, stimulerande och tröstande.

Vilka svårigheter finns det?

Konst kan väcka många reaktioner och känslor. Att placera ut verk som ska passa alla är omöjligt och ibland är det svårt att veta vad som blir bra för så många som möjligt. Jag önskar att det fanns mer tid och plats för kommunikation, diskussion och reflektion.

Sen är det också bitvis ett ganska tufft jobb för kroppen, det är mycket lyfta, frakta, dra, bära, hålla, hänga och så vidare.

Du har jobbat en hel del med de yttre grönområdena också, kan du berätta något om det?

Jag har en bakgrund som trädgårdsdesigner och har engagerat mig i arbetet med regionens yttre miljöer utifrån en stark vilja att förbättra dessa och höja statusen på de gröna ytorna. Precis som våra offentliga rum inomhus vill jag att vår utemiljö med sin funktion, tillgänglighet och skönhet ska höja livskvaliteten och främja det friska i varje människa; patient, besökare, personal.

Berätta hur du tänker när du köper in konst

Det är viktigt att sträva efter en bred variation, många skilda typer av bilder och andra verk. Jag försöker kliva ut ur mina egna preferenser och köpa in en bra och användbar blandning, Innehållet av inköpen blir ofrånkomligt påverkat av mitt seende, Vi besöker så många olika museer, gallerier och andra aktörer som vi hinner med. Ofta har jag olika platser eller sammanhang i åtanke när jag köper konst. Ibland händer det också att ett verk talar till en så starkt att en köper det utan att ha någon aning om var det kommer placeras.

Bilder måste fungera i vårdmiljö. Vårt uppdrag handlar om att arbeta med regionens lokaler. Vi gör det bland annat genom att placera ut konst. Konsten måste vara förenlig med våra verksamheter och våra besökare, de "glasögonen" måste jag ha på mig vid inköp.

Finns det någon bild i samlingen som skulle passa alla?

Det är som att fråga om det finns något musikstycke i Sveriges Radios arkiv som alla tycker om. Jag vill spontant svara nej, fast det förstås, en vet ju aldrig, jag har kanske kvar det att upptäcka – konstverket som passar alla.

Varför behövs konst i vårdmiljö?

Konsten fyller våra lokaler med liv. Konsten är allt det där som den kliniska vårdmiljön inte är. Konsten kan vara människans sätt att bearbeta världen och livet. Vi kan hitta hjälp i konsten att känna efter och förstå vår situation och det som händer runt omkring oss. Vi kan hämta energi i bilderna. De kan väcka minnen, känslor och associationer som kan ta oss genom besvärliga stunder och svåra perioder. I konsten kan vi finna hopp, tröst och eftertanke.

Har du själv något favoritverk?

Jag har nya favoriter hela tiden! Alla verk innebor en personlighet och ibland stämmer kemin perfekt. Jag fäster mig väldigt vid vissa verk av olika anledningar. En ihållande favorit är en textil som heter Som aldrig förr av konstnär Ulla Magnusson som hänger på vuxenhabiliteringen. Jag är också väldigt förtjust i till exempel David Tedfeldts, Emelie Larssons Kenneth Börjessons och Unni Brekkes verk. Det skiftar och rör på sig hela tiden, det där med favoriterna.

Är allt i samlingen utplacerat?

Den allra största delen är utplacerad. Av cirka 20.000 verk finns runt 3.000 i förråd av olika anledningar. Många verk rör sig in och ut genom förråden, en del står mer still, kanske har tiden sprungit ifrån dem, kanske innehåller de motiv som gör dem svårplacerade.

Det bästa mötet, kan du berätta om det?

De är så många.

Kanske det lilla sjuka barnet som sken upp och ropade "kanin" när hennes vagn rullade förbi en bild med bland annat en kanin på.

Kanske kvinnan som berättade om en bild som gestaltade ett barn som på ett ovanligt sätt och som hade fått henne att tänka på ett av sina barnbarn och på sitt bemötande gentemot honom. Bilden fick henne att tänka om och hon valde att köpa en egen upplaga av den som påminnelse om den upplevelsen och den förändringen.

Kanske de tre männen med en svår kronisk sjukdom som berättade att de alltid med glädje och förväntan besöker Konsthall Spisrummet på Centralsjukhuset i Karlstad efter sina stödgruppsmöten.

Kanske mamman som berättade att en skulptur vid namn Svart väntan hade hjälpt henne att förklara och visa för sin son hur orolig hon kände sig i väntan på att hennes dotter, hans syster skulle komma ut från ett ingrepp under narkos.

Kanske konstnären som fick placera en av sina egna bilder på en mottagning där personalen och verksamheten betytt mycket för hans pappa som tragiskt gått bort i förtid.

Hur ser du på det värmländska konstlivet?

Jag ser det som brokigt, spännande, traditionsbärande, nyskapande, intressant och rörligt. Det finns många fascinerande konstnärskap både bland de aktörer som flyttat till andra platser och de som finns kvar i Värmland. Regionens konstsamling är alla värmlänningars konstsamling och jag är stolt över att så mycket bra värmländsk konst ryms där.