Anna Tell är Årets Värmlandsförfattare 2026

Hon har arbetat i några av världens mest konfliktfyllda miljöer, tjänstgjort inom Försvarsmakten och arbetat som polis. Men oavsett var i världen Anna Tell har befunnit sig har hon burit med sig en stark förankring i Värmland.

– Oavsett i vilken världsdel jag har befunnit mig så finns min grund i Värmland. Det är min trampade jord och platsen där jag känner att jag är hemma, säger Anna Tell.

Vad tänkte och kände du när du fick beskedet att du utsetts till Årets Värmlandsförfattare 2026?

– Jag blev oerhört glad och rörd! Att få den här fina utmärkelsen för mitt författarskap känns både stort och hedrande. Efter fem böcker känner jag mig stolt, tacksam och framför allt ödmjuk inför att få ett sådant erkännande. Det betyder verkligen hur mycket som helst för mig.

Du är född i Värmland men har verkat på många andra platser, både i Sverige och internationellt. Vad har Värmland betytt för dig som människa och författare?

– Jag har haft möjligheten att arbeta och resa i krigs- och krisdrabbade länder. Det har gett mig både perspektiv och erfarenheter som jag inte vill vara utan. Men oavsett i vilken världsdel jag har befunnit mig så finns min grund i Värmland. Det är min trampade jord och platsen där jag känner att jag är ”hemma”. Jag tror att just den där kontrasten, att möta världen och samtidigt ha en stark och trygg förankring i det nära, har präglat mig både som människa och författare.

Fascination för människors agerande under press

Du har en ovanlig kombination av erfarenheter från Försvarsmakten, internationella insatser och polisarbete. Hur har de erfarenheterna påverkat ditt skrivande?

– Jag tror att mina erfarenheter från Försvarsmakten, internationella insatser och polisarbete har påverkat mitt skrivande på flera sätt. Framför allt har det gett mig en förståelse för människors agerande under press. Hur vi resonerar när vi ställs inför svåra beslut, när rädslan riskerar att ta över och när gränser mellan rätt och fel inte längre är självklar. Både juridiskt och moraliskt. Men skrivandet i sig handlar inte om att skildra det jag själv har upplevt. Det handlar mer om att kunna använda mina erfarenheter för att skapa trovärdiga miljöbeskrivningar och karaktärer. Jag strävar alltid efter att läsaren ska känna att berättelsen har en förankring i verkligheten, men också bli berörd av människorna i den.

Dina böcker upplevs som trovärdiga och realistiska. Hur balanserar du verkliga erfarenheter mot fiktionens frihet?

– Jag blir oerhört smickrad av att höra det. För mig är verkligheten en grund att stå på, men fiktionen är det som gör att jag kan bygga en berättelse. Som författare så behöver man ibland renodla, flytta händelser eller skapa situationer för att få rätt dramaturgi och driv i berättelsen framåt. Det är nog det som brukar benämnas som den konstnärliga friheten. Men det är alltid viktigt för mig att inte tumma på trovärdigheten. Även om själva händelsen är påhittad så vill jag att läsarens känsla ska vara att det här skulle kunna ske i verkligheten och att karaktärerna i berättelsen skulle kunna agera just så.5. Kriminalromaner handlar ofta om brott, men också om människor.

Vad är det hos människan som fascinerar dig mest som författare?

– Jag gissar människans komplexitet. Jag vill gärna ge mina karaktärer olika dimensioner. Ingen är enbart elak eller snäll, stark eller svag. Även den som begår ett brott har ju en historia som kan förklara en del handlingar, även om det inte ursäktar svek och brottsliga gärningar. Som författare finns det nog alltid en fascination över vad skam och skuld kan göra med en människa. Om jag lyckas skriva fram det i mina berättelser som ger det en djupare berättelse. Men tyngdpunkten måste vara brott och kriminalitet, annars vill ingen läsa en deckare.

Två kvinnor – två olika sorters styrka

Amanda Lund och Hedvig Lilja är två starka kvinnor som bär upp dina berättelser. Hur växte de karaktärerna fram, och varför fick Hedvig sin hemvist inom Karlstadspolisen?

– Amanda Lund skapade jag utifrån en karaktär jag själv saknade i litteraturen. En kvinna med en nationell plattform som rör sig med självklarhet i kris, krig och konfliktområden. Hon trivs där det är skarpt läge och där hon verkligen behövs. Hedvig Lilja skapade jag lite som en motpol till Amanda. Hon är äldre, mer kantig och är allt annat än felfri. Hon verkar i en helt annan miljö och har en förmåga att hitta det stora i det lilla. Därför trivs hon bättre som polisutredare i Karlstad än i Stockholm. För henne finns dramatiken mitt i vardagen där beslutsvägarna är kortare och hon kan arbeta mer från ”ax till limpa”. Jag tycker om att låta Amanda Lund och Hedvig Lilja representera olika sätt att vara starka kvinnor. Amanda söker sig ut i världen, medan Hedvig hittar det lokala perspektivet i Värmland. Båda är starka förebilder, men på lite olika sätt.

Din debutroman Fyra dagar i Kabul hämtade inspiration från erfarenheter i Afghanistan. Hur ser du att ditt författarskap har utvecklats sedan dess?

– När jag skrev Fyra dagar i Kabul var jag nybörjare och tillbringade många timmar vid köksbordet på egen hand för att få ihop berättelsen. Men efter att boken blev ”antagen” på förlaget Wahlströms och Widstrand (W&W) är det ju något annat. Jag har ett nära samarbete med ”min” förläggare och ”mina” redaktörer på förlaget och det gör något med drivkraften när det finns någon som sitter och väntar på mitt manus.

– Men visst har jag blivit tryggare i mig själv och mitt sätt att skriva. Jag litar på min process och har lärt mig att inte få panik om jag inte ser alla svar från början eller när problem dyker upp. Jag vet att berättelsen växer fram under arbetets gång och när självtvivlet sköljer över så har jag knep hur det ska hanteras. Jag tror också att jag vågar utmana mig själv mer. Jag kan arbeta med flera tidslinjer, väva samman olika berättelser och ge karaktärerna fler dimensioner. Jag är inte lika rädd för att göra det för komplicerat, utan litar mer på att jag kan få ihop helheten.

Vad hoppas du att läsarna tar med sig efter att ha läst en bok av Anna Tell?

– Jag hoppas att läsarna ska ha blivit uppslukade av berättelsen, känna den höga spänningen och vilja läsa ett kapitel till. För mig är detaljerna viktiga, de ska finnas på rätt plats och bidra till helheten. Jag vet vad jag skriver om, och jag vill att det ska märkas i berättelserna. Men jag hoppas också att läsarna ska få med sig något mer än själva spänningen. Att berättelserna väcker tankar, utmanar föreställningar och stannar kvar även efter sista sidan. Om jag kan förena spänning med trovärdighet och samtidigt ge läsaren något att fundera över, då känner jag att jag har lyckats som författare.

Har du någon särskild plats i Värmland dit du gärna återvänder?

– Mina hemtrakter i Årjäng ligger mig varmt om hjärtat, jag åker ofta och gärna dit. Mina somrar är alltid där.

Selma Lagerlöf – en cool förebild

Finns det någon eller några värmländska författare som har inspirerat dig, eller som du gärna återvänder till som läsare?

– Jag tror inte att man behöver skriva som någon annan för att inspireras. Jag vill utveckla mitt eget författarskap och hitta min egen röst, men det finns alltid mycket att lära av skickliga berättare. Lars Lerin, Ninni Schulman, Peter Mohlin och Peter Nyström är alla sådana författare med en bas i Värmland.

– En av Sveriges mest betydelsefulla författare som jag gärna återvänder till är givetvis Selma Lagerlöf. Hon hade verkligen förmågan att skapa levande världar och fängslande berättelser som dröjer sig kvar hos läsaren. Men framför allt var hon en cool förebild i att hon vågade satsa på sitt författarskap i en tid när män hade en starkare ställning i kulturlivet och det fanns en föreställning att män var mer lämpade att skapa betydelsefull litteratur.

Vad betyder litteraturen för dig i dag, jämfört med när du själv började skriva?

– När jag började skriva handlade det mycket om lusten att berätta en historia och skapa spänning som fångade läsaren. I dag kanske jag är mer medveten om hantverket bakom en berättelse och hur viktigt det är att varje detalj finns där av en anledning. Och jag har också blivit medveten om vilket hårt arbete det är som tar vid på förlaget när författaren är klar med sitt manus, men att få tillhöra ett team som gör sitt bästa för att ens bok ska nå ut så mycket som möjligt är en härlig känsla.

Vad arbetar du med just nu och vad kan läsarna se fram emot härnäst?

– Jag jobbar med manuset till nästa bok som heter ”Det vi aldrig glömde”. Hedvig Lilja utreder ett till synes märkligt försvinnande av en man i Karlstad som befunnit sig i Stockholm. Efter ett antal dagar påträffas mannen död i djupaste värmlandsskogen. Berättelsen utspelar sig hösten 2026, men det finns också en tidslinje som utspelar sig 1994. Planen är att boken släpps under våren 2027.