Till startsidan

Kursarna som styrde mot Värmland

Hur kul är det att vara tandläkare och bo ihop med fyra andra tandläkare? Svar: Hur kul som helst! Det tycker i alla fall Elli, Emelie, Hanna, Jenny och Maria i Karlstad.



Fast nu protesterar Elli direkt:

– Jag ÄR inte tandläkare, jag arbetar som tandläkare! Vi har ju alla många fler delar i våra identiteter än den som är kopplad till jobbet och det tycker jag är viktigt att komma ihåg.

Elli Kassiry och hennes kompisar i kollektivet på Hultsberg i Karlstad pluggade på tandläkarhögskolan i Stockholm tillsammans och blev sommaren 2012. När de började titta på lämplig tjänstgöringsort hade de flera önskemål, såsom bra träningsmöjligheter, Nära till friluftsliv och vettiga arbetsvillkor. Och så hade de ett krav: Att de skulle kunna bo tillsammans alla fem.

– Det var många orter utanför storstadsområdena som uppfyllde våra önskemål, berättar Jenny Andersson. Men det var Folktandvården i Värmland som var mest lyhörd när det gällde vårt krav. Personalteamet pusslade tills vi hade tjänster i eller strax utanför Karlstad alla fem och kunde dela bostad.

Slåss inte om fjärrkontrollen

Samtliga är mer eller mindre träningsnördar och försvinner iväg till gymmet direkt efter jobbet flera kvällar i veckan. Och helgerna går gärna åt till olika friluftsaktiviteter.

– Fjärrkontrollen till teven slåss vi aldrig om, för vi hinner aldrig titta på teve, säger Hanna Berggren. Jo, Solsidan på söndagar, den gillar vi allihop och då har vi lite mer tid. Med ett samfällt skratt konstaterar de unga tandläkarna att de har upptäckt att det tar tid att jobba.

– Men det är roligt, konstaterar Jenny. Nu fakta får man göra sina egna bedömningar och fatta sina egna beslut. Det är utvecklande.

Lockas av teknik och estetik

– Ja, man är ju lite detektiv, säger Elli. Att söka reda på problemet och hitta rätt sätt att åtgärda det är intressant. Och att jobbet innehåller både teknik och estetik, det gillar jag.

Emelie berättar om en dag då hon hade en rad helt olika typer av patienter, både som personligheter och i fråga om tandstatus.

– Jag kände ju hur viktigt det var att bemöta varje patient där hon befann sig, och detta efter ett jättekort första möte. Den dagen var jag vimmelkantig när jag åkte hem. ”Vem är jag”, tänkte jag. Då var det lite skönt att komma hem och få prata av sig med de andra, som förstod vad Emelie pratade om.

– Men vi pratar inte alltid tänder i huset, framhåller Elli. Ibland är det väldigt skönt att slippa.


Text:
Margareta Jonilson
Bild: Christer Höglund

Sidan uppdaterad

Hjälpte sidan dig?