Om stigma och stigmatisering

Ordet stigma kommer från grekiskan och betyder märke. ​Under antiken kroppsmärktes personer som man ansåg att allmänheten skulle akta sig för, till exempel kriminella. Därigenom blev stigmat både en varningssignal för allmänheten och ett straff för den stigmatiserade.

I dagens samhälle är stigma en osynlig ”stämpling” av grupper som anses avvika från normerna. Personerna antas ha negativa egenskaper som är desamma för hela gruppen. Exempel på grupper som kan utsättas för stigmatisering är personer med psykisk ohälsa, personer som gjort suicidförsök och personer vars anhöriga eller närstående tagit sitt liv.

Strukturellt stigma​

Den stigmatisering som sker inom privata och offentliga institutioner i form av lagar, regler och policyer kallas strukturellt stigma. ​

Allmänhetens stigma eller socialt stigma​

Stigmatisering från individer och grupper i den allmänna befolkningen kallas allmänhetens stigma eller ibland socialt stigma. ​

Det stigmat innebär att många undviker att leva, umgås och arbeta med personer i den stigmatiserade gruppen. De stigmatiserade kan uppleva det som att de behandlas som att de inte är ”vanliga” människor eller att de är ”ickemänniskor”. Ett extra stigma kan uppstå när omgivningen ignorerar personens upplevelser av stigma och inte anser att personer blir stigmatiserad.

Självstigma​

När en person från den stigmatiserade gruppen införlivar allmänhetens fördomar kallas det för självstigma.

Självstigma kan ses som en följd av allmänhetens stigmatisering. Det leder ofta till att personen upplever skam och en känsla av att hen avviker. Det kan leda till att personen försöker dölja sina besvär och bland annat avstå från att söka arbete, ta kontakt med vården och delta i sociala sammanhang – på grund av rädsla för kränkning och diskriminering.​ Även hopplöshetskänslor och känslor av utanförskap kan skapas.

Stigmatisering kan bidra till att en persons psykiska ohälsa förvärras och att risken för suicidalitet ökar.​

Stigmatisering kan bottna i rädsla, fördomar och okunskap hos den som stigmatiserar och leda till sämre bemötande och diskriminering i till exempel arbetslivet eller vården. Personen som stigmatiserar kanske inte själv är medveten om sina fördomar eller sitt agerande men det kan få stora konsekvenser för den stigmatiserade.

Stigma vid psykisk ohälsa och suicidalitet

När psykisk ohälsa ligger till grund för stigmatiserande attityder kan det handla om att personer med psykisk ohälsa antas vara konstiga, oförutsägbara, svårhanterliga eller farliga. Det kan också handla om att personen som stigmatiserar känner sig osäker. Hen kan tro att den egna förmågan och kunskapen inte räcker till för situationer som hen tror kan uppstå tillsammans med en person med psykisk ohälsa.

När suicidalitet och suicid ligger till grund för stigmatiserande attityder kan det exempelvis handla om att en person som gör ett suicidförsök eller tar sitt liv betraktas som svag, oansvarig, egoistisk eller uppmärksamhetssökande.

För att minska stigmatisering behöver vi öka kunskap om psykisk hälsa. Men vi behöver också främja positiva attityder och minska diskriminerande beteenden.

Att involvera personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, både i planeringen och i själva insatsen är en viktig del i arbetet. När regioner och kommuner utifrån sina olika uppdrag samverkar med brukare, anhöriga och deras intresseorganisationer stärks arbetet med att minska stigmatisering.